Grillbritt Webzine

Här bjuds vi på en hård och snabb blandning av thrash och death metal av 21 lucifers från Falun. Grabbarna har tagit sitt namn från en australiensisk tidningsartikel om uttråkade ungdomar som tagit tillflykten i de kriminellas värld. Det låter som en blandning av Slayer, Cryptopsy och Pantera. Snabba vändningar i låtarna ibland, gutturala skrik, galna och snabba riff… men annars låter det rätt klichéaktigt, och inte särskilt lång är demon för den delen. Men en helt okej demo i vilket fall som helst.

Sjusträngad fyrtätt med rötter i Sveriges minsta håla Ånge. Det är ett politiskt band med åsikter om allting står det på hemsidan under en bild med hjältarna som poserar med ihopbitna ansiktsuttryck och ser jättetuffa ut. Musiken är inte riktigt lika hård och brutal, utan det har dom nog skurit ner på en bit. Den kan nog beskrivas som en sorts blandning av Pantera och Metallica om man ska göra det enkelt för sig. Och som sagt
kryddat med texter fulla med dagsaktuella åsikter om politiska händelser. Men det där lilla som gör att bandet sticker ut näsan bland alla 10 000 andra liknande hårda band verkar i dags dato tyvärr saknas.

2003 Yeah, här var det studioinspelad grindcore/death från Gävle. Jävligt bra dessutom! Demon inleds med en ljudsnutt samplad från någon gammal skräckfilm, och sätter därmed ribban högt i mina ögon eftersom man inte kan få nog av samples från skräckfilmer. Och sen dundrar det iväg med snabb dödsgrind med härligt ljud, skön sång och fräna låtar med titlar som 24 hour torture service” och ”Fanatic Addiction to Lobotomy”. Texterna är på engelska och handlar självklart om horror, skräck, våld och ond bråd död. Precis som det ska vara. Vad mer kan man begära egentligen? Jo, ett fullängdsalbum för fan! Eller i alla fall så vill jag ha mer demos i min postlåda så fort som möjligt.

2003-04-14

Ingen etikett, 2002Martyrum spelar på det här demot rå black metal som inte är att leka med. Inspelningen är gjord i studio men dom har ändå lyckats få ett skönt lite skitigt ljud, speciellt på gitarrerna. Sången är, som traditionen påbjuder, guttural och så mysig att man vill bjuda hem vännerna på pyjamasparty för att leka med dockor och lyssna på demot. Det påminner lite om Darkthrones skiva ”Plaugewielder” faktiskt, på både ljudet och riffen. Inte en fullpoängare men det är inte dåligt precis!

2002-12-09

Jag fick en kassett på posten i dagarna med ett medföljande brev där det stod att det vore gött om jag kunde recensera demon… och om jag inte skrev bra om den så skulle han döda mig. Jag blev skitskraj, sprang 15 varv runt huset (naken), skrek mig hes och ringde till Säpo sju gånger på raken. När jag lugnade mig och faktiskt lyssnade på skivan så visade det sig vara riktig extrem noise på högsta volym. Det finns inga melodier med, utan bara vrål (tror jag kunde urskilja några vrål faktiskt), bank, oväsen och grin. Snabbt går det också. Så snabbt att ingen fjantig dödsmetalltrummis i världen skulle kunna hinna ikapp. Jag blev stormförtjust och drog tillbaka polisanmälan med orsaken att det bara var en kompis som hade busat. Man kunde ju åtminstone önska att det var på CD man fick demon i alla fall, Cd-demofetisch som man är. Fyra låtar bjuds vi på under loppet av några få minuter. ”Fatcomp”, ”Maskinjävel”, ”Vomit from the sky” och ”Satans Jävla Oljud” tyder på att det är riktigt brutala urladdningar vi får ta del av. Skitbra! Så nu slipper jag nog bli dödad också… det kanske man blir ändå eftersom man inte vet riktigt vad det rör sig i huvudet på folk som gör sån här musik. Det är nog bara en tidsfråga innan någon av dessa låtar toppar Trackslistan får Grammis och hela skiten. Jag blev faktiskt rätt inspirerad själv och funderar på att starta upp ett liknande projekt någon gång i framtiden… Men då släpper jag den på CD.

2003-04-14

2003

Yeah! En blick på omslaget som föreställer Satan som vilseleder människor med böckers hjälp gör att man får en liten föraning om vad som väntar en av demot. Givetvis är det black metal, och en rå och elak sådan. Naturligtvis. Låtarna är omväxlande sega, råa och sura till att bli snabba, råa och sura. Det luktar oldschool -svartmetall med rötterna i Norges djupaste katakomber där hemska band repar nere i katakomberna under stora katedraler, när dom inte gurglar jungfrublod och styckar småbarn. Texterna är på engelska och handlar om smärta, demoner, död och mörkrets makter och gurglas fram av en riktigt maskulin karlakarl som man inte precis vill möta på kyrkogården en mörk natt efter klockan tolv under fullmånen. Man kan även ana lite synthar i bakgrunden ibland, men dom har inte en så framträdande roll. Demot avslutas med en cover på Darkthrones gamla hit ”Under a Funeral Moon”, och.det är nog nästan precis som den skulle ha låtit om Darkthrone inte spelade in sin version i garderoben hemma hos deras mormor. Jag måste säga att konceptet känns lite uttjatat faktiskt, men musiken är inte dålig för den delen. Utan tvärtom så funkar det kanon! Sköna riff och riktig ondska som sprudlar ut genom hörlurarna. Det här ska jag lyssna på när jag är ute och joggar.

2003-04-14

Jag kom över en demoskiva av ett Sundsvallsband som jag faktiskt tror har lagt ner nu. Men eftersom det var så jävla bra kände jag mig tvungen att recensera det ändå. Det är teknisk metal av hög kvalité med en riktigt skicklig kille bakom trumsetet och ena gitarristen Michel Lansink från The Kristet Utseende på gitarr och sång. Det luktar Meshuggah fast lite långsammare och ingen riktig sång i traditionell mening, utan det spelas samples från lite varstans istället. Det viskas och väses fram onda meddelanden om döden mellan gitarrsolona och tuffa riffen för att sedan avlösas av någon människa som för en monolog med sig själv om döden. Det låter hämtat från något radioprogram eller någon film. Sista spåret ”Missing” får man höra en lista uppläst över försvunna ungar i USA. Det är just USA det luktar över den här demot. Amerikas baksida med våld, död och andra hemskheter. För att vara en demoskiva är det här riktigt bra. Med 10 till låtar så skulle det gå släppa skiten på bolag helt klart. Synd att det här lär vara det enda man får höra från dessa herrar.

Det är alltid lika roligt när det dimper ner demos i brevlådan helt oanmält. I brevhögen den här gången hittar jag Creeping Jesus senaste demo. Och visst måste jag medge att jag hade fördomar mot musiken innan jag lyssnat. Någon sorts pop skulle det tydligen vara, och min erfarenhet i den genren är inte positiva. Men tänk så fel jag hade! Lugn, sorgen, melankolisk rock spisas i en gryta så det smakar både gott och nyttigt. Odistade gitarren och elorgel gör inte saken sämre utan bidrar till ett alldeles eget sound. Efter några rundor i cd-spelaren sitter demot perfekt, och jag börjar sukta efter mer demos i brevlådan (hint).

”Sluta jiddra, börja grinda”. Så börjar Deathboots demo, och det blir med ens fart och fläkt så man måste hålla i hatten. Snabb stenhård kängpunk med lite hardcore-influenser om jag inte är ute och cyklar. Nerstämt och bröligt brakar som sagt cirkusen igång, i några farofyllda minuter. Tuffa samplingar varvas med det ena riffet tuffare än det andra. Och tufft är det sannerligen, för det kan inte bli annat med låttitlar som ”Stryp mor” och ”Partypooper”. Den senare inleds med en sampling från någon gammal Arnold Swarztneger b-rulle. Det grindas mycket men det är inte fullt ös hela tiden, utan man försöker variera sig och det är oftast dom partierna av låtarna som låter bäst. Sången är mörk och brölig, lite för brölig tycker jag för egen del. Dom borde satsa mer på redigt growl. Men hua, bra demo är det i alla fall!