Vacant Stare – Vindication
Det här albumet var svårt att recensera. Det är omväxlande totalt värdelöst men ibland riktigt bra. Neometal är det i alla fall som dom sex grabbarna i denna Londonbaserade grupp spottat ur sig. Problemet är att det låter för förutsägbart i många fall, för det känns som om man har hört riffen och speciellt uppbyggnaden av låtarna 30 000 gånger förut. Nåt tufft riff, scratch, frustande, rap, vrål, refräng osv osv. Men i vissa låtar tar melodierna överhanden, och det är först då man kan börja uppskatta skivan. Det skulle bli så mycket bättre om dom skippade rapen, scratchen och försökte utveckla något eget sound istället för att dra allt från neometal-bamsegrabbarna hela tiden. Skärpning!
Type O Negative – World Coming Down
Type O Negative har varit med i musiksvängen i många år, och det märks verkligen med tanke på hur skickligt låtarna är uppbyggda, alla detaljer och ljud som finns med och hur bra dom är på respektive instrument. Att låtarna inte är så långa dessutom bidrar mycket till stämningen det med. Sången är mörk, manlig och vampyrlik. Riktigt mysig och bra. Att dessutom sångaren Peter Steele kan krossa människoskallar mellan sina bröstmuskler är bara en bonus på manlighetsskalan. Synthen höjer musiken ett snäpp högre än om dom bara skulle vara ett vanligt tufft rockband med heavy metal-frisyr och två gitarrer istället. Nu har dom heavy metal-frisyr samt en spinkig karlakarl vid namn Josh Silver bakom synthen istället. Otroligt lyckat i kombination med det övriga. Dessa amerikanska svarthåriga herrar har med ”World Coming Down” överträffat sig själva så det räcker och blir över. Det har måste vara en av dom bästa skivorna som någonsin gjorts. Skivan inleds med ett lite skämtsamt spår som låter precis som en CD-skiva som hoppar, följt av skriket: sucker!! Precis som på deras föregående skiva ”October rust”, som inleds med brus i en och en halv minut, följd av en personlig hälsning från bandet innan själva skivan börjar. Men nu var det ”World Coming Down” som gällde. Störigt värre, men eftersom spåret heter ”Skip it” så får man väl göra som det står. Sen brakar musiken loss med kyrkorglar och ett konstigt trumriffi långsamt tempo, innan gitarren och basen kommer in med det där speciella gitarrljudet patenterat av Type O Negative. Det är tungt och låter rätt elektroniskt och passar in perfekt på musiken. Texterna handlar om olycklig kärlek och om släktingar som dött. Skivan är uppbyggd på ett sätt så att man det känns som om den berättar en historia på dom 75 minuter den räcker. Spåren mellan själva låtarna är stämningsfulla ljud som passar som intro till den låt som kommer efter. Som till exempel tredje spåret Sinus där det låter som om någon sitter och sniffar kokain, som följs av spåret ”Everyone I Love is Dead” som handlar om när Steele försöker dölja smärtan av att ha förlorat någon han älskar med droger. I sjunde spåret ”Liver” är det någon som springer över grus, och sen nåt ljud som låter som någon som häller upp en dryck följt av ett vapen som avfyras. Sen hörs ambulanssirener och sjukvårdspersonal som vrålar clear. Sen ringer telefonen hemma hos någon vars liv brakar samman helt i och med det samtalet. Följande spår ”World Coming Down” handlar om ett hur livet kan braka samman i och med sina egna reflektioner över tillvaron. Allt kombinerat med ironi och humor och otroligt jävla bra musik.
2003-04-29
The Kristet Utseende – Sug och fräls
Utgiven: 1994
Skibolag: Eggtapes and Records
Sug och fräls är första skiva av legenderna från hillbillybyn Gnarp. Här blandas texter om homosexualitet, droger, sprit med lite av varje för att göra det så förvirrande som möjligt. Och roligt är det. Att musiken är bra gör det inte hela sämre. TKU började sin bana som lite popigare band, för att sedan bli mer och mer inriktade på metal. Det odistade soundet har dom inte kommit ifrån riktigt än på ”Sug och fräls”, som resulterar i lite mer melodiska låtar som ”En fet jävla holk” och ”Tommy Tommy”. De lite hårdare partierna som ”Bärs som bärs” och ”Holk”, låter mycket bättre. Texterna är ibland så sjukt roliga att man måste lyssna på fanskapet många gånger om. Varje låt fungerar som en liten historia och berättar den på ett intressant sätt. Sångaren Raptor sa själv i en intervju i fanzinet Doomsday #4 att han trodde att TKU nog skulle fungera lika bra som ett resande teatersällskap som ett rockband. Och det är nog sant med tanke på deras fantasi och humor. Något som är dåligt är att skivan bara är 16 minuter lång. En tid som det inte går att tillfredställa mina perversa begär efter The Kristet Utseendes musik på. Detta är inte deras bästa skiva men den levererar ändå ett par riktiga klassiker som man inte glömmer i första taget.r
The Kristet Utseende – Djävulsvingar över kapellet
Utgiven: 1994
Skibolag: Eggtapes and Records
”Djävulsvingar över kapellet” är inte en särskilt kristen skiva, om man då ska se på texterna. Den sedvanliga kristendomen har fått lämna plats för djungelmytologi, hembränt och knark. Vad gör evangelisterna egentligen? Egentligen bör det inte mig emot för texterna är väl behagande ändå. Musiken har även den utvecklats en aning, och det är nästan så att man nu kan tycka att texterna får lämna plats för musiken. Inte för att dom är dåliga, men för att musiken är så otroligt bra. Skön sång, riktigt härliga solon, bra trummande och bra komponerade låtar. Det finna inga dåliga låtar på den här skivan! Men den absoluta favoritlåten är ”Excalibur”, en lite segare låt än som brukligt äro men som innehåller en stor melodisk portion med sköna solon. Skivan avslutades precis som föregångaren med en psalm och en cover. Den så ”fina” psalmen ”Tryggare kan ingen vara” har gjort om till ”Styggare kan ingen vara”. Psalmen följs av en högklassig tolkning av Metallica, som faktiskt blev bättre än originalet. Det är inga många covers man kan säga det om!
The International Noise Conspiracy – Changing Weather, A New Morning
Den agitatoriska sammanslutningen släpper ett till album! Jag som inte alls var förtjust i dom gamla fick en rejäl överraskning när jag hörde A New Morning. Undrade först om det verkligen var samma grupp, för det här låter verkligen bra. Så otroligt bra att jag vill smyga ut och spraya marxistiska slagord på träden och samtidigt sjunga med i texterna med min falska stämma. Det är bluesrock vi talar om, och med det sagt så fattar ni att ”yeah” stämpeln är klar. ”Yeah baby yeah” sjungs det varvat med politisk propaganda från den ljuva vänstern. Det här kan till och med få en moderat att smälta! ”Capitalism stole my virginity”, hävdar gamle Refused-grabben Dennis Lyxzén som även i det här bandet har ställt sig bakom mikrofonen. Och visst har han rätt! Vem vill tycka annat än illa om den kristna högern när man lyssnar på detta?
Anatomi-71/Nemo – Split
Rage of Achilles, 2002
Kan man såga en skiva när man själv står med i tacktexten? Nä, det är nog uteslutet. Inte för att det skulle vara stor risk ändå. Om man gillar extremt snabb datagjord grindcore är det här den perfekta spliten. Det är svenska datagrindarna Anatomi-71 som har släppt en split med den amerikanska noise/grind-konstellationen Nemo på det engelska bolaget Rage of Achilles. A-71 kör lite gamla hits blandat med några nya, och allt som allt blir det 21 hitlåtar inspelade under tre olika inspelningssessioner under åren som gått. Bra! Fast gossarna i Nemo är snäppet vassare när dom bjuder på Pacman-grind, med massa ljudeffekter från gamla dataspel, vrål, destruktion och förödelse. Succé med andra ord!
2002-12-09
Therion – Secret of the Runes
”Secret of the Runes” inleds med spåret Ginnungagap, som handlar om det tomma svalg man föreställde sig fanns i den fornnordiska mytologin. Världen skapas i första låten, och sen fortsätter sagan genom att ta upp dom olika platserna som existerade i mytologin. Asgård, Midgård, Schwarzalbenheim och så vidare, tills härligheten avslutas med titelspåret. En temaskiva alltså, och det har vi inte något emot precis. Musiken kan lättast beskrivas som metal med inslag från opera och klassisk musik. Melodiska stycken vävs ihop med sköna synthmattor, distade gitarrer och högt sjungande operasångare, och det är precis som Therion ska vara. Trots all beröm kan jag inte säga att det är deras bästa skiva, utan det är mest inledningsspåret som utmärker sig allra mest. Men det är klart godkänt i alla fall!
System of a Down – Toxicity
Här var det galet. Snabba vändningar, tuffa trix och takter. Det låter lite galet och gör att låtarna blir mycket mer intressantare. Sången är också rätt speciell som framförs av en taliban med stor lungkapacitet. Den får ibland tankarna att rulla till manliga operasångare, även om det är en dålig jämföring. Han låtsas i alla fall inte utan kan sjunga. Något man saknar på skivan är i och för sig mer vrål för att sången kan bli lite tjatig i längden efter många lyssningar. Det är troligen trummisen som med alla tuffa och trix gör bandet så bra. För bra är det! Galen men ändå lättlyssnad metal, säger den korta sammanfattningen.
System of a Down – Steal This Album
Den här skivan innehåller låtmaterial som inte riktigt platsade på grabbarnas förra skiva Toxicity, men är för bra för att världen inte ska få höra. Eller kanske skivbolaget bara är sugna på mer pengar att håva in? Hur som helst så är det faktiskt bra, även om man lätt ledsnar på dom lite tralligare refrängerna och längtar till dom tunga gungiga riffen som är det jag favoriserar mest hos System of a Down. Hetast är nog Thetawaves, A.D.D och Innervision. Om SOAD var mindre tralliga så skulle dom vara hur bra som helst. Som det är nu får vi hoppas att dom skärper till sig på deras kommande platta som ska komma i vår.
Spineshank – The height of callousness
Grabbarna i Spineshank från New York, USA har gjort en höjdarplatta med ”The height of callousness”. Den är hårdare och brutalare än debutalbumet ”Strictly Diesel” och dom har verkligen utvecklats när det gäller att skriva musik. Sångaren Johnny Santos blandar som brukligt i nu-metal hård och brutal sång med mjuk smörsång, förutom att det i det här fallet inte är så popigt. Han får inte till den riktigt lena slemmiga rösten som andra, och det ska vi tacka o allmäktige herren för. Han vrålröst är riktigt härligt faktiskt. Något som dom använder sig mer av på den här skivan är snabba trumloopar som får gå lös i bakgrunden medan vanliga trummorna också spelar. Det funkar rätt bra på album, men jag undrar om det låter lika bra live. Mörk bas och elektroniska ljud finns också i några låtar, men det är faktiskt inte negativt utan det tillför att det blir röjigare, som faktiskt skivan är. Röjig, skumpig och aggressiv. Låtarna jag gillar mest på skivan är ”Asthmatic”, ”The Height Of Callousness”, ”Playgod” och ”Seamless”. Men favoritlåtar brukar man ju ändra på ju mer man lyssnar på en skiva. Det finns inga riktigt svaga låtar på skivan, utan den är bra för fan.
